Uno Vards barndomsminnen från torpet Sanden 1900 - 1913

Jag föddes den 27 november 1899 i gamla Schwartsagården Ingvaldstorp Rök Mina föräldrar flyttade till torpet Sanden år 1900 och bodde där fram till 1913 då vi flyttade till Hejla.

Den gamla stugan som fanns då är nu riven, den bestod av en farstu, kök och ett rum samt en bod i östra gaveln. Den tjänstgjorde som matbod med mjöllår och fläskbalja, den hade också en trappa för uppgång till vinden. Ett litet rum om ca 3 x 4,5 meter med öppen spis användes av min far som sadelmakarverkstad. Där reparerades seldon och gjordes många nya selar - par och enbetsselar. I verkstaden fanns också en parsäng på höga ben. Det var sovplats för skomakarlärlingarna, under sängen fanns plats för deras koffertar och på sidan fanns ett skåp för deras kläder. De lärlingar, som jag minns från denna tid var Axel Träff, en kusin till mig, han dog som sjöman, Vidare var det Karl Palmberg, Oskar Eriksson från Klämma, St Åby samt Karl Johansson från samma plats. de var halvbröder. Sen var det David Johansson, Turhemmet, Wennerberg Skänninge, Ivar Carlsson, Gottorp Rehnstad i Svanshals, Einar Andersson, Prästgården Svanshals, samt Birger Karlsson från Turhemmet, Sättra.

 På torpet Sanden fanns en ladugård med plats för 2 kor och ett ungdjur, en kalvkätte, en mindre foderlada, loge, en något större lada samt höskulle över kohuset. Vid norra gaveln var ett svin- och hönshus med snedtak Far byggde ett nytt hönshus, han hade en Ludvig i Stockabäck som hjälp. När de lade på spåntaket fick jag hjälpa till med det. Det var ej så högt men jag tyckte att det var förfärligt högt, när jag satt där gränsle över taknocken. Inne i hönsgården växte det plommonträd,vad vi barn väntade på att de skulle mogna! Ladugården sköttes av min Mor då Far för det mesta var ute i gårdarna på Östgötaslätten och gjorde sadelmakeriarbeten. Mor, som var född i Laggatorp i Rinna, var van vid lantbruk och var mycket duktig att sköta djur Till torpet hörde en liten trädgård med en syrenberså i sydvästra hörnet. I nordvästra hörnet fanns en bigård. Kuporna hade hattar av granbark. Så fanns det trädgårdsland. Vid verkstadsgaveln fanns ett litet jordgubbsland. Far hade tagit hem plantor från någon herrgård på slätten. På den tiden var det inte vanligt att det fanns jordgubbar vid ett torp.

 Det var ju till större delen självhushåll på den tiden, så man måste ju för uppehället till det mesta lita till vad åker och slåttern gav. Det fanns en åkerlycka uppför "Sannabacken" den var c:a ett halvt tunnland. Så fanns det en lycka hemmavid som var ungefär lika stor. Vi lejde häst för bruket, i regel var det Axel i Hertigtorp med sin Linda, en snäll och klok häst, som dessutom sprang mycket fort. Vi odlade potatis och grönfoder. Vad jag särskilt minns är slåttergängena. Då kom alla grannarna med liar. det var Kvist i Kungshult: med sonen Ivar, Berg i Nybygget, Axel i Hertigtorp, Sabel i Lilla Kungshult, Anders i Högaberg med sonen Henning, som var stalldräng på Herrgården. De sadelmakerilärlingar, som då fanns hjälpte också till. De som var gifta hade sina äkta hälfter med som räfserskor. Man använde ej titeln fru inom torparroten, där hette det Mor Berg, Mor Kvist o. s. v. Det var också torparflickor med. De började att slå vid åttatiden på kvällen. Då var det fart på liar och räfsor man sjöng, pratade och skrattade. Far köpte hem tomtens lemonadpulver. Det var små plåtaskar, som kostade 25 öre styck. Pulvret blandades i en kruka med vatten och dracks sedan. Gubbarna fick ett par supar var, och då blev det riktig fart, var och en ville vara värst att slå. Vid tiotiden var det slut.Gräset och klövern låg då i vackra ströjor. Så bjöd Mor på kaffe med vetebullar i gröngräset samt skorpor och småkakor. Efter slåttern smakade det bra och hade en strykande åtgång utan krus. Sedan kom handklaveret fram. Jag vill minnas att det var Schander i Hagalund som spelade. Man dansade på en slät plan i trädgården. det var mest vals och schottis. Särskilt minns jag Berg i Nybygget, han var en riktig danskavaljer. Han hade varit kusk i unga år och talade gärna om hur många herrgårdsfröknar han hade dansat med.Det hade till och med hänt att någon liten fröken, när det led mot småtimmarna, hade följt med honom in i kuskkammaren. Berg såg mycket bra ut,som gammal hade han mycket kvar av sin ungdom och höll sig putsad och fin.

 Som liten grabb stod jag ofta vid gavelfönstret i stugan, när det började skymma och såg mot Kungshultsbergen. Det växte stora tallar på berget,de avtecknade sig som silhuetter mot kvällshimlen och jag fantiserade att det var stora jättar, som vandrade i rad. Det var stora klippblock i rasbranten, där bodde grävlingar och rävar, ibland hörde jag dem skria och det satte fantasin i rörelse. Jag var emellertid aldrig mörkrädd eller rädd för det, som rörde sig i naturen.Det fanns gott om luffare på den tiden, och dem var jag rädd för. I Kungshultsbergen hade Kvists barn och vi en plåtask till brevlåda, där vi lade brev till varandra, då vi ville att vi skulle träffas. Jag minns ett brev, som jag fick från Ingrid Kvist, där det stod :Solen skiner och månen blänker, men ingen vet vad Uno tänker. Det var väl lite barndomskärlek med ibland.

 Somrarna var långa med sol och hög blå himmel.Ibland var det regn och och kulna dagar,dagar av glädje, men också av sorg. Dessa senare skall man glömma och endast minnas dem som var soliga med hög himmel, då man med lekkamrater tumlade om uti hagamas smultronställen och blåbärsmarker.
Från somrarna minns jag särskilt sand- och grusgroparna. De var ganska stora och låg utanför trädgårdsgärdesgården. De var två stycken, landsvägen som då gick förbi stugan, skiljde dem åt. Många gånger stod jag i det lilla köksfönstret och såg på när bönderna och deras drängar lassade sina lass. När de var färdiga körde de upp till gärdesgården och band sina hästar där. Hästarna fick sitt foder och gubbarna tog fram sina matsäckar.Solen sken det var lugnt och fridfullt. Hästarna tuggade sitt foder och gubbarna sina smörgåsar. Det var på den tiden, då hets och stress ej var uppfunna. I sandhålorna lekte vi barn för det mesta, det var jag mina systrar Lisa och Anna, de var yngre än jag Far gjorde små vagnar åt oss, som vi körde sand i. Det växte mycket blommor där och smultron, som vi plockade. Blåbär fanns det gott om i de båda kobeten, som hörde till torpet. Blåbär växte det också i Stråbärsskogen, men vi vågade ej gå så långt in i skogen.Det var mörkt därinne bland de stora tallarna och granarna.Där fanns moras och stora stenblock. I fantasin såg man alltid något som skymtade i dunklet. Något som tog gestalt av djur eller något annat väsen, som vi inte kunde förklara men som vi trodde bodde inne i skogen.
Somrarna gick, det började skymma tidigare, frosten kom och kärr och vatten frös till. På Sättra - dammen blev det det ofta fin skridskois. Det kunde vara barmark till framemot jul, då åkte vi skridskor varje dag. Det var spännande att åka runt dammen, vi åkte från Sättra sågarbacke upp mot Hässlevadet, åkte in i alla vikar och prång, alltid var det något nytt att upptäcka
Så kom snön. Då åkte vi kälke i sandhålorna samt i Sannabacken på landsvägen. På den tiden fanns det ej några bilar så det var inte farligt att vara på landsvägen. När häståkarna kom hördes hästarnas bjällror, då var det bara att gå åt sidan.

 Vi fick ej några köpta leksaker. Till det fanns ej några pengar på den tiden. Jag tror ej att sådana leksaker ger så mycket glädje som de barkbåtar gör, som man får tillverka själv. Jag hade en hel flotta i dammen, jag hade en hamn mellan två stenar. I fantasin seglade båtarna ut över haven mot fjärran länder. Far var mycket skicklig att göra saker åt oss.Det var stora gunghästar, mindre hästar och små lustiga hoppetossor. Han lärde oss att göra blåspipor av sälg och vassrör samt små blåsinstrument av näver På våren rann det små rännilar mot dammen. Där gjorde jag vattenhjul med en hammare, som slog mot en gammal bill till en ärjkrok.

Så brände vi trill med en av en björkstock avsågad trilla.Vi höll till på landsvägen. Man var två, som spelade, var och en hade en stake. Så drog man ett streck över vägen och sedan slängde en av spelarna trillan så att den rullade som ett hjul mot motspelaren. Kunde han då inte slå tillbaka trillan, utan missade den, fick han flytta tillbaka till den plats. där trillan stannade och kasta den därifrån. Den som först kom över strecket hade vunnit. Så var det tunnbandet, som man använde på landsvägen, det slog man med en pinne,och det blev den fart som man orkade springa. Det var mycket roligt, tyckte jag. Ju större band det gick att få tag i, desto bättre var det. Då visade man upp sitt band för lekkamraterna och var väldigt stolt över nyförvärvet.Av Far fick jag ett rullband, som han hade beställt av en smed.Det var gjort av rundjärn. Man sköt det framför sig med en trätjuga. Jag sprang nog rätt många mil med det.När jag skulle gå något ärende till handelsboden, någon granne, till Farfars, eller till Sättra och hämta posten gick det mycket fortare om jag hade rullbandet. Det var enkla saker man roade sig med. Men man var lycklig och glad över det man hade och var rädd om det.

Så växlade årstiderna, vinter och sommar, höst och vår, vissa tider var det roligt och glädje, och vissa tider var det ledsamt. Far var sjuk i reumatisk feber ett par gånger under min barndomstid, det tog en sex till åtta månader varje gång. Då var det bekymmersamt. Vi var aldrig utan mat, men nog var det knappt emellanåt. Under den perioden var jag mycket hos Farfar och Farmor i lilla Nogård, Farfar och Farmor var mycket snälla och tog hand om mig på bästa sätt. Farfar arbetade i sin lilla snickar - verkstad. Han kunde tjäna så där en 1,50 å 2 kr. om dagen. De hade en ko, som gav mjölk en 7 á 8 månader om året, en gris födde de upp varje år. Visst var det knappt och det fanns de kvällar vi fick äta potatis, som vi doppade i salt, till detta fick vi lite mjölk.
Så var det fisket, jag började meta, när jag var hos Farfar. Jag var då 6 år. I en hasselbuske skar man sig ett metspö, av Farfar fick jag några krokar, som jag måste vara mycket rädd om. Kom jag över en bit mattvarp till rev, en kork och en hönsfjäder till flöte samt ett hagel till sänke så var jag glad. Jag minns så väl stigen från Lilla Nogård till Klintasjön, nu är den borta. Den var då nött och sliten och gick ner till klappeberget.där hade Farfar sin eka. Ibland rodde vi drag, Teodor rodde och Farfar skötte lina och drag. Farfar hade en svirvel, som han hade gjort av en blank plåt. Den var som en fisk med gälarna något utåtböjda varför den roterade i vattnet. Den var bra och det blev många gäddor på den. Fisket var då något nödvändigt för uppehället,vad jag tyckte det var storslaget, när vi gick hem
och hade några fiskar på en grenklyka.

Detta är en något omarbetad text av originaltexten vilken Majvor Nilsson Sanden Sättra bistått med. Hon fick originaltexten av Uno Vards yngre bröder - Fredrik och Felix Vard Nogård Rök.

Tillbaka till startsidan           Tillbaka till torpet Sanden